När man blir med trädgård och inte odlat något direkt sen den där kvatratmeterrutan man fick bredvid jordgubbslandet att experimentera på när man var liten, ja då är det tur att det finns grannar som tycker det är så roligt att hjälpa till att hon till och med börjar på egen hand. Det stackars päronträdet som en gång fick växa upp med stadig och omsorgsfull hjälp längs med tegelväggen på vårt hus hade sedan länge slutat orka bära sin egen tyngd och böjt sig i en stor tung plym. Nästan så att man bara kunde ana att det faktiskt fanns två fönster där på framsidan. Tre fjärdedelar lättare och några timmar senare fick grenverket som lämnats kvar för framtida nya frukter se solljuset för första gången på länge.

Det är tacksamt för villiga nybörjare med en sådan trädgård som fått klara sig själv ganska länge. Minsta lilla vi gör ger stora märkbara förändringar och en av de andra tursamt trevliga grannarna säger att trädgården inte varit finare på femton år. Och det var innan vi ens fick hjälp med trädet det. Medan det gröna på fingrarna långsamt förhoppningsvis växer fram plockar jag tacksamt in skörden av det som någon annan för längesedan satte i jorden. Söndagens fika blev mandel- och ingefärspäronkaka av frukter från trädet som liksom vi fått ett helt nytt och spännande liv.

Nästa dag var det dags för plommon- och körsbärsträden att få sig en ny frisyr. De måste man tydligen beskära på hösten till skillnad från äpple som gott kan vänta till en februarikal kalufs. Tänk vad mycket mer än så det finns att lära sig