När jag har varit och sett en biofilm kan jag aldrig bara resa mig upp och gå sådär som de flesta gör så fort eftertexterna börjar rulla. Som om de suttit och önskat halva filmen att den snart ska vara slut, så skyndar en del ut. Som om de plötsligt upptäckt att blåsan blivit överfull eller att det är en buss som går precis exakt när sista scenen är över, så bråttom har de. Jag behöver sitta kvar där sedan lamporna tänds. Helst hela eftertexterna ända till loggorna och texten om att inga djur tagit skada under inspelningen på slutet och så länge musiken spelar och mitt sällskap har tålamod att vänta. För det finns ju så mycket i en när man sett en film. Och då menar jag främst en bra en, men oavsett så fylls man av känslor, intryck och energi i någon form. Och jag vill stanna kvar i det ett tag. Känna efter och helst inte säga så mycket på ett tag. Jag tänker att de två timmarna måste knytas ihop och summeras lite innan man kan återvända till verkligheten och förhålla sig till den igen, kanske på ett lite annat vis än innan om filmen var riktigt bra. Och nu sitter jag här, visserligen inte i en biostol, men väl långt nersjunken i soffan efter Eat Pray Love och stannar kvar i Italien, Indien och Bali en stund och känner efter lite.

Jag stannade tydligen ordentligt för sen somnade jag i soffan innan jag klickat färdigt här och sov visst hela natten. Kanske var det filmen. Eller så var jag helt slut efter allt positiv energi under dagen: med långpromenad i solskenet och kylan bitande i kinderna och efterföljande afternoon tea med de båda Söderbönorna. Underbara scones och lemon curd och världens minsta semlor! Man kan definitivt ha sämre lördagar än så.