Jag väntade tills regnet givit med sig och tog sen en promenad med trevligt klapprande klackar och bruna träpärlor runt halsen. Det var varmt och fuktigt. Det härligt blåa linnet var inte svalkande nog och jeansen klibbade i det konstiga eftermiddagsvädret. Jag lämnade in min klänning från Beyond Retro på tvättning och paret bakom disken var nyfikna på plagget och trodde precis som jag att den var från femtiotalet. Varje veck i den plisserade kjolen ska hon stryka innan den är färdig. Sen bestämde jag mig för att fortsätta promenaden längs Klarälven tillbaka till sjukhuset som jag hade lämnat några timmar tidigare för en välbehövlig helgvila.

Cykeln stod kvar där sedan onsdagen när det gungat alldeles för mycket i huvudet för att våga välja den framför skjuts hem, för andra gången den här veckan. Nu tog jag den tillbaka mot stan på stadiga ben. Tänkte på att jag inte skrivit så mycket på ett tag. Tänkte att det blir så ibland. Oftast när dagarna och hjärnan fylls till bredden med annat. Med återvändande efterlängtad riddare från långtbortistan till exempel. Med finfina möhippeplaner, förverkligande och återseende av vänner från längesen. Med akuta operationer som gör jobbet intressant och roligt, följt av av konstiga fysiologiska fenomen med högt blodtryck och narkossköterskan själv i obehagligt fokus. Och därtill en snabbvisit söderöver för ett trettiårskalas alldeles för många månader senare än planerat, men ändock tillslut som vi faktiskt lovat.

Sådant tänkte jag på när jag sen åt fredagens "special treat" från Carli choklad. Italiensk glass ska man äta så mycket man bara kan. Världen blir lite vackrare då. Tur nog kan man få det norr om Gardasjön också och idag valde jag choklad och blodapelsinsorbet. Som en Pop-74 i överdådig lyxförpackning. Och jag tänkte att jag ska skriva lite igen. För liksom italiensk glass ger skrivandet livet en extra dimension. Och varför nöja sig med vanlig vanlijglass i plastbytta när man själv ar manusförfattare till sitt eget?