Precis när jag börjat fundera på om det går att få samma härliga trivselkänsla i Spegellandet som på Näva - min ständiga måttstock på positiv arbetsglädje och gemenskap - så kommer glimtar av att det möjligen finns inom räckhåll. Jag får jobba med den första vita kaninen jag träffade på i Underlandet och även om hon bara är där på tillfälligt besök så är det ju ändå varje dag som räknas. De två dagarna är riktigt roliga. Och sedan på torsdagen när jag för första gången ska sluta redan klockan fyra blir jag sittandes kvar en halvtimme extra där i soffgruppen medan fler och fler sällar sig dit. Jag lyssnar på hur de pratar, skrattar och känner att jag inte vill gå hem riktigt än. Det är ju inte lätt för Alice till en början, så är det ju bara. Ibland är hon för stor, ibland för liten och måste äta av magiska svampar för att komma i rätt storlek. Ibland förstår hon sig inte på tedrickarna och spelkorten, hon säger saker som förargar dem och de förstår sig inte heller på henne. Så är det när olika världar möts. Kulturkrockar utan airbags. Tålamod och tilltro till att byggställningarna så småningom inte längre behövs..