Doften av liljekonvalj och syren låg tung och nästan överväldigande i luften på Herrhagen när jag, mellan regnen sent på eftermiddagen, gick ut för första gången sen gårdagen. Hade inte klivit ur morgonrocken förrän en kort stund innan. En fullständigt ledig och välbehövligt avslappnad söndag. Det var nittioårskalas igår. Jag hade med kaffe i Steltonkannan som vi drack i bilen på väg mot Arvika och samtalet under resan gav en härlig känsla av att vara på samma våglängd när det gäller viktiga saker. Sen dags att träffa ny släkt och kalasa med fyra generationer närvarande. Ljuset flödade i födelsedagsbarnets lägenhet och stämningen var gemytlig och trevlig både där och vid den utsökta middagen på Gate Gästgiveri lite senare på dagen. En av mina bordsgrannar var pensionerad lärare som nyss tagit en fil. kand. i arkeologi bara för att hon tyckte att det var roligt att studera och i höst skulle det bli en kurs i hällristningar på distans via datorn. Det kändes, som det gör mestadels än så länge, konstigt och overkligt att ha vårt hus som ett naturligt samtalsämne. Att prata om allt vi vill göra och om hur mysigt det är att trädgården är full av fruktträd på framsidan och sådana sakerl. Att försöka förstå att det är på riktigt om en dryg vecka. Nittioårskalaset avslutades med kaffe uppe på övervåningen och en gruppbild på trappan medan lördagkvällen fortsatte med en försvinnande timmes bilfärd tillbaka, bläddrande i nyinköpt dykvärldsatlas och en komisk men välbehövlig middagsdejt på Max av alla ställen. Ja solnedgången var faktiskt riktigt imponerande där över Europavägen precis utanför restaurangen och falafelburgare blev en ny, intressant kulinarisk erfarenhet. Nu gör sig tröttheten påmind trots både sovmorgon och brist på större utsvävningar i aktivitet under dagen. Det är dags att sova några timmar innan det blir en ny fulladdad vecka. Den sista hela veckan i maj. Kan nån fatta hur det gick till?