Jag satt i fåtöljen på hotellrestaurangen och väntade. Såg på snön som föll i tjocka flingor utanför och människorna som hastade förbi. Hade haft en underbart fin sovmorgon efter en nyårsrevansch-tvspelskväll igår. Medan jag satt där och väntade på Charlotte kom en sån där fånga-stunden-känsla, en såndär man vill spara i en burk, eller för all del skriva om här, för att minnas lite. Och det var inte så märkvärdigt egentligen. Det kändes bara så himla fint att det var lördag förmiddag, jag var ledig (som alla andra lördagar i två och ett halvt år nu, hurra!) och vi skulle äta en alldeles förträffligt och förvånansvärt god brunch där på Legends. Ja, jag visste ju inte att det skulle smaka så gott innan, men så här i efterhand gjorde det ju saken ännu lite bättre. Just där i stunden nöjde jag mig med själva idén om att vi gör sådana saker ibland. Sådant som är lite extra trevligt sådär och som just gör en ledig lördag till något mer än att bara inte gå till jobbet.

Och sen skulle jag till på köpet fortsätta dagen lika förträffligt som den börjat när jag packade in längdskidorna i bilen för första gången den här vintern och begav mig till Kils-spåren med fina M som blir färdig barnmorska på fredag (hurra igen!). Jag tog mig hjälpligt runt där i spåren och tänkte att det här vill jag nog göra väldigt snart igen. Kinderna blossade härligt och endorfinerna flödade ordentligt. Det är lätt att bli hög på dem och inte desto mindre på fina samtal med smarta, omtänksamma vänner.

Nu ligger jag med utmattade muskler i sängen. Isa och Merlin har gömt sig inne i påslakanet och tar upp halva benutrymmet. Jag lyssnar på Emmylou Harris och tänker att i år ska jag lyssna på MYCKET musik. Och snart ska jag avsluta lördagkvällen med lite Glee. En alldeles nyupptäckt serie som jag missat men tack vare Emelie och Sandra såg jag de tre första avsnitten på raken häromdagen.