Ett åttiosexårigt födelsedagsbarn som älskar kräftor stod i centrum på fredagkvällen. Bubblet var en aningen sött men anpassat efter huvudpersonens preferenser. Hon följde intresserat med i samtalen om valkampanj, boktitlar och konstnärliga ådror och bråck. Att hamna mitt sådär i en helt annan familj än sin egen och höra till på något vis. Konstig och naturligt bra på en och samma gång. Himlen var becksvart och full av avlägsna solars sken från en svunnen tid under färden tillbaka norrut mot den större staden.

Dagen därpå lyste vår närmaste sol alltför intensivt för att kunna ignoreras framåt förmiddagen. Tredje långa promenaden för veckan och en härlig känsla i kroppen av att sätta igång mitokondrierna ordentligt i varje cell. Härligt också att kliva in i chokladbutiken och välja ut en passande kaka i fint omslagspapper, promenera hemåt igen och stoppa ner den tillsammans med finbubbelflaskan till nyblivna NYC-äkta paret. Telefonsamtalet som satte småbekymmer i helt andra proportioner kom lite oväntat och alla ord kändes små och obetydliga i stunden. Påminnelsen om det allra mest väsentliga tog en oblyg och självklar plats i rummet och kvällen blev tillslut väldigt fin ändå på sätt och vis.

Nästa morgon var väldigt tidig och solen hade nästan inte tagit sig upp ovanför trädtopparna ännu när det bar av söderut igen. Nya och gamla historier berättades och bilden av ett liv växer sig långsamt sig större precis som de allra finaste känslorna. Det korta och på förhand aningen otippade mötet vid kanalkanten, på grund av en bil som visst kanske inte alls går att laga, var ett riktigt trevligt inslag. Och så bar det återigen iväg tillbaka med en större värld i bagaget, bubbel i hjärtat och hoppfulla tankar.

Egentligen skulle vi ha farit till Varberg den här helgen och jag hade sett fram emot det. Men det blev något helt annat istället. Och jag kan inte sluta le.