Det går väldans fort nu tycker jag. Septemberveckorna som låg där uppradade och väntade i slutet av augusti försvann hur kvickt som helst. Jag började gå ut och gå. Inte bara sporadiskt flanerande, utan riktiga promenader med joggingskor i spåret på Skutberget och runtom älvkanterna inne i stan. De säger att det tar 21 dagar att skapa en vana, det är väl förstås 21 dagar i följd om det ska gillas men jag börjar känna att jag inte vill vara utan. Och sen var det plötsligt oktober.

Förra helgen började med vanlij. I pastasåsen med salvia, matlagningsgrädde och parmesan på fredagkvällen och i frukostyoghurtskålen på första helgmorgonen. Lillasyster Hyster och P for sen iväg till badmintonbanan medan jag åkte österut mot Örebro och Frövi och trettioårsfirande. Där blev det bland annat gudomliga "svenska tapas" (västerbottenpajen med sparris och honungschevréskapelsen tävlade om att vara bäst) och äppelpaj som jag verkligen längtat efter flera dagar. Och vi sjöng oss hesa till Abba singstar och promenerade och åt lite mer paj nästa dag. Och även fast vi åkte hem så var det ändå inte riktigt slut med goda ting för den helgen förrän det blev vardag igen.