Man skulle kunna tro att den här dagen skulle innebära totalt fokus på anestesins värld. Tillbaka i förunderliga Spegellandet efter två veckors påskpaus, och en krypande ångest inför det faktum att det bara är fem veckor kvar av studenttryggheten. Men fokus förändrades någonstans mellan Herrhagen och sjukhuset. Det var då nycklarna bestämde sig för att de var alltför slarvigt nedstoppade i fickan och valde att hoppa av någonstans i farten. Mot ett litet äventyr sådär bland alla människor i rörelse en måndagmorgon. (Med på äventyret hoppade också passerkortet, tydligt märkt med mitt långt ifrån Svenssonanonyma namn..)

Redan då, innan cykeln lämnats olåst, polismannen informerats och kortet spärrats, skulle jag velat kunna spola tillbaka filmen. Haft tummen på rewind tills den lilla flickan dök upp där i rutan med sin mamma och räddade knippan undan klåfingriga tjuvar. Sen hade jag velat snabbspola fram till telefonsamtalet på eftermiddagen, det som kom mitt under hämtning av extranyckel, planering av låsbyte och allmän olustkänsla. Då hade fokus kunnat vara där det skulle under dagen.

Men det gör inget nu.

Jag har suttit i solen pch tystnaden på gården hela kvällen och njutit av alla problem som blivit lösta. Ärliga, hjälpsamma människor och en stor portion tur. Det gjorde min dag. Ungefär lika otroligt som solglasögonens spegling av takfönstret och den klarblå himlen..