Nu har jag fått hem min kamera som jag varit utan sen jul. Visst har jag säkert en miljon bilder som jag inte visat här, men oavsett så är kameran är en viktig del i inspirationen till bloggen. I väntan på något att fota så måste jag bara visa den här lilla videofilmen med "vargmannen" som lär en liten vargunge till att yla för allra första gången. Hela dokumentären om Shaun Ellis som bor tillsammans med vargar i södra England missade jag i söndags, men den går i repris i svt2 den 26 och den 29 januari. En trasig växellåda är verkligen inte roligt, men den här lilla valpen får mig att le hur många gånger som helst ändå! Hur söt som helst.

Jag satt i fåtöljen på hotellrestaurangen och väntade. Såg på snön som föll i tjocka flingor utanför och människorna som hastade förbi. Hade haft en underbart fin sovmorgon efter en nyårsrevansch-tvspelskväll igår. Medan jag satt där och väntade på Charlotte kom en sån där fånga-stunden-känsla, en såndär man vill spara i en burk, eller för all del skriva om här, för att minnas lite. Och det var inte så märkvärdigt egentligen. Det kändes bara så himla fint att det var lördag förmiddag, jag var ledig (som alla andra lördagar i två och ett halvt år nu, hurra!) och vi skulle äta en alldeles förträffligt och förvånansvärt god brunch där på Legends. Ja, jag visste ju inte att det skulle smaka så gott innan, men så här i efterhand gjorde det ju saken ännu lite bättre. Just där i stunden nöjde jag mig med själva idén om att vi gör sådana saker ibland. Sådant som är lite extra trevligt sådär och som just gör en ledig lördag till något mer än att bara inte gå till jobbet.

Och sen skulle jag till på köpet fortsätta dagen lika förträffligt som den börjat när jag packade in längdskidorna i bilen för första gången den här vintern och begav mig till Kils-spåren med fina M som blir färdig barnmorska på fredag (hurra igen!). Jag tog mig hjälpligt runt där i spåren och tänkte att det här vill jag nog göra väldigt snart igen. Kinderna blossade härligt och endorfinerna flödade ordentligt. Det är lätt att bli hög på dem och inte desto mindre på fina samtal med smarta, omtänksamma vänner.

Nu ligger jag med utmattade muskler i sängen. Isa och Merlin har gömt sig inne i påslakanet och tar upp halva benutrymmet. Jag lyssnar på Emmylou Harris och tänker att i år ska jag lyssna på MYCKET musik. Och snart ska jag avsluta lördagkvällen med lite Glee. En alldeles nyupptäckt serie som jag missat men tack vare Emelie och Sandra såg jag de tre första avsnitten på raken häromdagen.

svarta klänningen med sidenband och diademet med 20-talsdekorationen. egna pizzor i helt olika tappningar på samma plåt. chevré-parma-fikon kontra extra hot mexikansk. två små nogsamt utvalda ölburkar. för gammal tjockteve i möte med modernt playstation utan möjlig kontakt. riktig champagne med pärlande bubblor i stora dricksglas. nyårsklockor i rutan och fyrverkerier överallt. chokladpudding till kvällsdessert och american pancakes till frukostdessert. tv-spelandet uteblev men nog så annorlunda och speciellt det blev ändå.

Det luktar apelsin om mina fingrar och det nästan svettas lite på pannan så sur var den. Förhoppningsvis fullproppad med vitaminer så att det vänder tillbaka till lite mer pigg igen. Eller var förkylningsviruset bara artigt nog att ta en liten paus sådär över nyårsfirandet? För jag mådde faktiskt lite bättre igår kväll och fram till efter den ljusfyllda promenaden i eftermiddags, strax innan solen gick ner. Sen gick piggridån ned på mig i takt med solen. Nåja, det går ingen nöd på mig. Jag startade Mamma Mia i DVD-spelaren några timmar tidigare än den kommer att sändas på trean och popcornskålen är full. Nu ska jag lägga huvudet på kuddarna och göra Isa och Merlin sällskap i konsten att bara vila. Jag hade bara lite mer ord kvar innan jag loggade ut för idag. Vi får se om de fortsätter att komma otvunget. Kan ni inte säga ett litet hej ändå, ni som ändå måste ha blivit lite glada för att det hänt mer här på två dagar än på många veckor? Det vore faktiskt lite inspirerande. Och med en tesked inpiration öppnas oftast kranen på fullt ös.

Jag gör en ordentlig slutspurt som kompensation från min mycket magra närvaro här under de mörkaste senaste månaderna. Jag har liksom slutits in i mörkret litegrann och inte hittat någon inspirationslåga direkt. De där minimi 20 minutrarna av dagsljus per dag har varit lite svåra att få till om man säger så och då blir det inte så mycket mer än det som blir på något vis. I vanliga fall brukar jag ju inte direkt sammanfatta året som gått. Men det kändes lite som att det kanske får bli så i år. Både i bild med god mat som jag redan påbörjat och i form av de här frågorna som jag hittat lite överallt (och ja, det blir lite långt.. men det är trots allt kompensation):

GOTT NYTT, HÄRLIGT OCH SPRALLIGT ÅR!

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut? Ja! Det är underbart att göra det, då känner man sig verkligen levande! Jag körde moped till exempel (ja, jag vet att det är 15 år för sent för första gången..). Å höll på att glömma lastmaskinen! Jag har ju kört lastmaskin också. Det är ganska mycket coolare än moped det.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag tycker inte riktigt om att ge nyårslöften, vill man förändra något så gör man det oavsett om det blir nytt år eller inte. Men förra året skrev jag så här och det vill jag ha med mig hela tiden. Jag tror nog att jag har kastat ut ett och annat ankare under året. Och följt efter.

3. Fick någon du känner barn? Ja, oj.. fem små nya kottar har jag träffat! Thilde, Moa, Julia, Tilda och Edward har tagit sin självklara plats i världen.

4. Dog någon som stod dig nära? Jag har varit på en begravning som kändes självklar och fin att vara med på.

5. Vilka länder besökte du? Spanien och Spanien!

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011? Det är en svår balansgång det där med att vara glad för det man har och att inte nöja sig.. Jag vill att 2011 fortsätter på samma spår som 2010 i alla fall.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas? 11 februari

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått? Det kom en riddare i min väg..

9. Vilket var ditt största misstag? Visst ska man lära sig av misstag.. och visst ska man vara ödmjuk och erkänna sina brister, men jag vet faktiskt inte vad jag gjort i år som jag borde lära mig av i sådana fall, även om det kanske finns mycket.

10. Vilket var ditt bästa inköp? Jag började på min "friluftsutrustning", Tierra-skalplagg och gummistövlar och sånt. Men min skrivmaskin kommer också högt på listan. Och den härliga gula klänningen till augustibröllopet.

11. Vad spenderade du mest pengar på? Upplevelser! God mat och resor, stora som små. Det absolut bästa att spendera pengar på!

12. Vad gjorde dig riktigt glad? Att det äntligen faktiskt var min tur

13. Har du varit sjuk eller skadat dig? Några tillfällen har jag, precis som nu varit förpassad till soffan på grund av förkylningsvirus. Jobbigt nog när det händer, men inte så farligt i längden, eftersom det går över ganska fort. Jag mår redan bättre idag än igår!

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010? Baby can I hold you tonight med Tracy Chapman, För dig med Lars Winnerbäck.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år? Bättre mestadels, sämre ibland och på det hela taget helt underbart.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på? Jag har varit dålig på att ringa vanliga telefonsamtal. Höra av mig bara och säga hej. Det är inte ett nyårslöfte, utan något jag har tänkt på länge att jag behöver skärpa mig med!

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på? Möjligtvis i såna fall att tänka på sådant man borde göra när man faktiskt mår bäst av att göra det man gör, eller till och med ingenting alls..

18. Hur var din julafton? Vit, gnistrande och solig på Västgötaslätten. Uppklädd och förväntansfull. Fylld med människor och otvungna stopp på vägen. Många nya och gamla famlijemedlemmar. Mysig stämning, god mat, härliga skratt, spelande och oförtjänta julklappar. Underbar sång i Utby kyrka.

19. Blev du kär? ja! Ja! JA!

20. Vilket program har varit det bästa på tv? Det här året har jag tittat ovanligt lite på tvserier. Faktiskt. Men jag har sett mer på nyheter, Agenda, Debatt och andra dokumentära produktioner än någonsin innan.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut? Hata är ett alldeles för starkt ord för att använda om människor.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året? Å, jag har läst så få.. Men "Skynda att älska" av Alex Schulman och "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg är två av de få.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt? Alltså, jag brukar ju upptäcka ny musik.. jag vet inte vad det har varit i år. Jag har inte bloggat ett ord om musik i år. Det känns lite konstigt faktiskt. Jag som tycker så mycket om musik. Fick en skiva av pappa med alla skivor han köpt i år. Kanske det finns något där, men jag hinner inte upptäcka det innan året är slut.

24. Önskade du dig något som du fick? Oj, ja den största önskan av de alla och därtill en hel drös med underbara, överraskande och fina julklappar och födelsedagspresenter.

25. Önskade du dig något som du inte fick? Jag kan ju ha önskat att jag skulle köpt en ny bil.. men det är ju inget som man får så det räknas ju inte.

26. Vilken var årets bästa film? Alltså, vart har min musik, mina böcker och filmer tagit vägen i år. Jag har så lite att välja mellan att jag skäms.. Men jag gillade Up in the Air och 500 days of Summer och jag upptäckte Twilightserien lite sent..

27. Vad gjorde du på din födelsedag? Fick gigantiska rosor, mystiskt levererade på jobbet och tappade fokus totalt.. Åt underbar Carbonara på Vero med Charlotte och såg Alice i underlandet. Träffade rosmannen (som han fick heta på jobbet sen) efter det.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade? Den bästa nya människan jag träffade var J. Utan tvekan.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil? Grön operationspyjamas och mössa.. mestadels faktiskt! En av de tråkiga sakerna med att jobba på sjukhus.. men skönt också ibland förstås. När jag inte jobbat har det mest varit mina favoritjeans, stor kofta och sjal. Kjol var favoriten på sommaren med ett luftigt linne.

30. Vad fick dig att må bra? Kärlek i alla former. Solsken och nya upplevelser. God mat och fin musik.

31. Vilken kändis var du mest sugen på? Eh va?

32. Vem saknade du? Jag saknar att inte ha alla jag tycker om nära mig. Tänk om man kunde samla precis alla inom lagom promenadavstånd. Eller hitta ett transportmedel typ transformering..

33. Vilken var din bästa månad? Mars, men många andra ligger tätt efter! Sommaren var underbar på många sätt och på andra sätt inte alls.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre? Det finns det säkert, men det är bättre att se framåt.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här? Det är ju det som är spännande med framtiden. Man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända. Jag hade ingen aning om hur 2010 skulle bli vid den här tiden förra året och det blev alldeles underbart. Så jag hoppas inte det kommer att skilja sig alltför mycket på den punkten i alla fall.

en av mina favoritbilder på mig själv i år

 

 

Jag och mina systrar spenderade helgen på Mössebergs kurort. Iklädda vita badrockar mest hela tiden och hur avlappnat och trevligt som helst. Det är lätt att återvända i tiden där på Mösseberg. Prata om minnen från när vi var mycket mindre föll sig naturligt när vi var där mitt i Västergötland som så många gånger förut. Vi var och tände ljus hos både mormor, morfar och farfar och på lördagseftermiddagen gick vi en promenad uppe på berget där vi firat midsomrar för längesen, men ändå ganska nyss på något vis. Tiden hänger inte riktigt med sig själv ibland. Men vi fick en micropaus i den snabba snurrande verkligheten med hjälp av citronmelissdoftande kurbad, middag, bubbelpool, bastu, relaxavdelning och upptäcksfärd i den gamla kurorten. Däremellan visade våra nyinköpta pepparkaksgubbar definitivt prov på värdet med att köpa något, tillsynes ganska onödigt ibland. Vi köpte varsina två, alla tre och de kommer att finnas och påminna oss många decembermånader framöver om hur roligt vi hade den här helgen. Och hur fantastiskt fint det är att vi har varandra.

 

Jag vaknade i natt med månen lysande rätt i ansiktet genom takfönstret. Nästan som en strålkastare kändes det, så intensivt sken gav den ifrån sig. Men det gick bra att blunda och somna om igen efter en stunds förvirring av ljuset. Fotsätta i den fina drömmen. Tidigare på kvällen såg vi en stjärna falla. Sådär magiskt och nästan overkligt uppenbarade sig ett vitt streck på den svarta himlen ovanför Skattkärr innan det försvann lika fort igen. Och tiden stannade litegrann. Sen körde jag lastmaskin. En sådan där sak som jag aldrig gjort förut. Ja, det hör nog kanske inte till vanligheterna för så många alls förstås. Och det var ingen liten pyttig grävskopa heller, utan en riktig rejäl sak som tog fem ton bränslebark i skopan som jag lyfte och styrde och lastade av. Hur kul som helst var det att sitta där och klara av det. Den mest annorlunda söndagkvällen på mycket, mycket länge.

 

Sällsynt ledig måndag och lunch på stan var allt som behövdes för att göra denna dagen. Hösten har visat sina ytterligheter idag och igår och det kommer nog bli mer av dagens vindpinade gråa framöver nu när oktober går in i andra andningen. Då får man helt enkelt hitta solskenet någon annanstans än utanför fönstret. Känner jag mig själv rätt så kommer det nog gå ganska så bra det också. Okej, man får klaga en liten stund på mörkret och vädret om man bara inte fastnar i det. För då sitter man tyvärr fast rätt så länge.

 

Jag är hemma fortfarande. Ligger i soffan och ser på Efter Tio, Top Model och Oprah just bara för att jag aldrig annars är hemma när de finns i TV-tablån. Mår rätt så okej. Så länge jag inte pratar och andas samtidigt och så länge jag inte försöker göra några större utsvävningar mot köket eller ut i solen. Ja, jag är inte helt pigg men mår inte heller jättedåligt. Sånt där mellanläge där jag säkert skulle kunnat ta mig till jobbet och gjort det jag skulle. Men frågan är hur bra jobb jag skulle göra och hur jag skulle må efteråt. Man vill vara så duktig och inte vara till besvär och de förlorade pengarna förstärker det hela ännu mer. Tänker att man kanske borde spara sina sjukdagar till när man mår riktigt dåligt någon gång. Men, näe.. jag tror jag har börjat lära mig att det allra bästa är att känna efter och göra precis det som man mår bäst av just nu. För att nu är viktigt och ännu viktigare är att om man inte gör det man mår bäst av nu så är oddsen lägre för att man faktiskt ska må bättre i morgon.

 

Jag gick en liten promenad igår. Blev trött efter bara en liten stund och kunde först inte ens njuta av det härliga solskenet. Tills jag bestämde mig för att faktiskt göra det. Och se det fina i nuet fastän jag var trött. Och sen gå hem och vila igen.

 

Gå ned till tvättstugan med den fina burken istället för en ful kartong gör att tvättberget faktiskt blir en aning mindre överväldigande. Faktiskt. Om man bestämmer sig för det. Även om det var i största laget den här gången, tvättberget, det hängde tvätt överallt där ett tag. Och att städa hela dagen helgen med bästa musiken på hög volym gör det nästan roligt. I alla fall att inventera bland mössor och vantar, ställa fram höst- och vinterskorna på hyllan och skriva önskelistor på nyköp innan kylan kommer ordentligt. Känna att det faktiskt ordnar till sig lite i huvudet i takt med att var sak hittar tillbaka till sin plats och dammråttorna jagas undan.

 

Nu ska jag återgå till spellistan och fortsätta röja, både till musiken och bland alla grejer. Jag kunde ha blivit färdig igår, men då hade det inte blivit ett behövligt avbrott och en tur till Skattkärr. Då hade jag missat både trevliga sällskapet och egen pizza med basilika-mozzarella, körsbärstomater, zucchini, champinjoner, parmesan och Crema di balsamico. Någon måtta får det vara på städglorifieringen och till kvällen ska jag absolut vara färdig (då väntar betydligt trevligare saker)!

'

 

 

 

 

Jag köpte två buntar rosa rosor på vägen hem. Bara precis för att jag kände för det fick de följa med hem och för att de var alldeles bedårande rosa-vit-gröna. De gjorde starten på helgen riktigt fin tillsammans med tidningar, indian chai-te och smörgåsar med philadelphia + röd marmelad och bregott och honung tidigare idag. Långt ifrån potatischips och reklamjingelsång men med hög mysfaktor i soffan, allt medan den grå eftermiddagen övergick i svartnande kvällshimmel. Mad Men har jag inte upptäckt ännu, men första avsnittet har precis börjat snurra. Nu med Montepulciano d'Abruzzo i glaset och Anton Bergs marsipanchoklad som tilltugg.

 

Makrillviken är långt härifrån, men det går att skicka leenden genom osynliga ledningar och jag har det riktigt bra till på söndag trots allt.

 

Vi tog med farmor till vallokalen, lillasyster och jag. Vi hjälpte henne att rösta på det hon alltid röstat på. Bakom skärmen säger hon med hög röst och glimten i ögat "Ni lurar mig väl inte nu?!". Sen tog vi förmiddagsfika på Lundstedts konditori och skålade för rösträtten med tekopparna. Om farmor fick bestämma skulle vi äta bakelser tills vi rullar fram. När hon stod på balkongen för att vinka till oss när vi gick skyndade jag mig fram med kameran och det jag får på bild är min fina, humoristiska farmor med händerna framför ansiktet! Sedan åkte jag hemåt för att gå till min egen vallokal. Solen sken, klackarna klapprade och vid skolan letade sig kön med röstberättigade till och med utanför dörrarna. Det slog mig att jag nog inte röstat på valsöndagen de senaste gångerna. Jag har varit bortrest och förtidsröstat mest. Men det var en ganska mäktig och högtidlig känsla att stå där i kön och se alla människor gå och göra sin röst hörd. Alla får vara med och bestämma vilket Sverige vi vill ha. Och det kändes så himla bra. Förhoppningsvis blir det den känslan som vinner. Den om ett varmt land.

Precis ett halvår sedan nu kom de, röda och gigantiska, med för mig mystisk budbärare, och för alla andra på jobbet från en lika mystisk avsändare. Det känns på samma gång som igår och som en evighet sen, de där första veckorna. Som en magisk och förtrollad dröm som jag ännu inte har vaknat ur. Fast jag har snarare vaknat och insett att drömmen faktiskt är verklighet. En verklighet som till en början kändes helt upp-och-nervänd men egentligen istället hamnat alldeles precis rätt. Och alla de fina orden är ämnade för mig. Och jag försöker att förstå att det är så. Och när jag inser det så svämmar det över ibland.  Över alla breddar svämmar det.

Ett åttiosexårigt födelsedagsbarn som älskar kräftor stod i centrum på fredagkvällen. Bubblet var en aningen sött men anpassat efter huvudpersonens preferenser. Hon följde intresserat med i samtalen om valkampanj, boktitlar och konstnärliga ådror och bråck. Att hamna mitt sådär i en helt annan familj än sin egen och höra till på något vis. Konstig och naturligt bra på en och samma gång. Himlen var becksvart och full av avlägsna solars sken från en svunnen tid under färden tillbaka norrut mot den större staden.

Dagen därpå lyste vår närmaste sol alltför intensivt för att kunna ignoreras framåt förmiddagen. Tredje långa promenaden för veckan och en härlig känsla i kroppen av att sätta igång mitokondrierna ordentligt i varje cell. Härligt också att kliva in i chokladbutiken och välja ut en passande kaka i fint omslagspapper, promenera hemåt igen och stoppa ner den tillsammans med finbubbelflaskan till nyblivna NYC-äkta paret. Telefonsamtalet som satte småbekymmer i helt andra proportioner kom lite oväntat och alla ord kändes små och obetydliga i stunden. Påminnelsen om det allra mest väsentliga tog en oblyg och självklar plats i rummet och kvällen blev tillslut väldigt fin ändå på sätt och vis.

Nästa morgon var väldigt tidig och solen hade nästan inte tagit sig upp ovanför trädtopparna ännu när det bar av söderut igen. Nya och gamla historier berättades och bilden av ett liv växer sig långsamt sig större precis som de allra finaste känslorna. Det korta och på förhand aningen otippade mötet vid kanalkanten, på grund av en bil som visst kanske inte alls går att laga, var ett riktigt trevligt inslag. Och så bar det återigen iväg tillbaka med en större värld i bagaget, bubbel i hjärtat och hoppfulla tankar.

Egentligen skulle vi ha farit till Varberg den här helgen och jag hade sett fram emot det. Men det blev något helt annat istället. Och jag kan inte sluta le.

I lördags fyllde stora lillasyster stort! Jag och lilla lillasyster anmälde oss till festkommitén vid halv tretiden på eftermiddagen. Vi gjorde matmuffins och tunnbrödsrullar och hade trevligt i köket. Sen bar vi ner alltihop till festlokalen och förvandlade stället från sömnig gårdslokal till trevlig födelsedagsstämning. Innan vi ens hunnit hälla upp fördrinkarna kom de första gästerna och vi stannade ända till alla gått hem igen många timmar senare. Däremellan åt vi en hel massa god mat, konverserade med farmor, fick alla rätt på tipspromenaden om Putte och skostorlekar, åt tårta och gav bort en SPA-helg i november. Det var en riktigt fin kväll med stora lillasyster i fokus. Och nästa dag fick vi med oss matmuffins och matlådor för tre dagar framåt.

 

Señorita L's familj har en egen ö. Ja faktiskt en helt egen. Precis utanför Torsö med utsikt över Mariestad långt därborta. Björkö heter den, men den kallas egentligen mest för bara Ön. Dit följde jag med på mellanstadiet. När vi spelat alldeles för mycket ZeldaTV-spel åkte vi med ut och hade egna ställen i vassen där vi låg i flytringar och hittade på äventyr. Sen har jag nog inte varit där förrän i helgen som var, vågar inte ens räkna efter hur många år som kan ha gått. Men det är ett sådant där ställe där tiden stannat och minnena sitter i som om det vore häromdagen. Och det är fortfarande en speciell plats. Alldeles förträffligt mysig och fin blev helgen. Barnen lekte precis som vi gjorde och nu var vi "de vuxna". Grillen stod på berghällen medan potatisen kokade och solen gick ner borta vid Skeberga. Bortåt elvatiden badade vi bastu, svalkade oss i sjön och såg ljusen från stan över vattnet tills klockan blev mycket. Sen blev det söndagförmiddag och metning och fika på bryggan. Vi åt korv med bröd och plockade björnbär och tiden stod stilla. Det var en sån härlig helg som kommer att sitta kvar länge. Och förhoppningsvis har vi startat en ny fin sommartradition.

I torsdags tog jag bilen direkt efter jobbet och åkte tolv mil söderut. Det var grekisk afton och vi firade en trettioårsdag åtta månader försent. Men faktiskt så var det första gången som vi allihop var på samma ställe på väldigt länge. Och Gracel tyckte det var riktigt roligt att få fira sin födelsedag i augusti som omväxlings skull. Grekland är hennes land och marängsviss är vår efterrätt. En perfekt kombination. Och det är fint att kunna göra sådana snabbvisiter fastän det är mitt i jobbveckan. Det är bara tanken som står emellan omöjlighet och genomförande.

Jag fick ett sms från Adlibris om att jag hade en bok att hämta. Genast blev jag våldsamt misstänksam eftersom jag bestämt visste med mig att jag faktiskt inte alls hade beställt någon bok därifrån just nu. Jag blev så misstänksam att jag rådfrågade mina kollegor om vad som kan hända om man hämtar ut ett paket man inte beställt och sen ringde jag för säkerhets skull också till Adlibris för att höra mig för. Den glade mannen i luren sa att det nog helt enkelt var någon som tänkt på mig och skickat en present. "Visst, säkert" tänkte jag ironiskt. Vem skulle komma på en sådan långsökt idé?  Men, nyfiken som jag är så kunde jag ju ändå inte låta bli att se efter ändå. Och tänk, han hade faktiskt rätt! I paketet låg den fina boken från Saltå kvarn och det tog några sekunder innan jag insåg att de inte alls hade skickat den till fel person. Det var sötaste lillasyster Hyster som faktiskt just hade tänkt på mig när hon såg den boken. Hon hade tänkt på mig och sen fullföljt den tanken och beställt en bok till sin storasyster. Bara sådär. Sötaste lillasyster och finaste boken!

Jag väntade tills regnet givit med sig och tog sen en promenad med trevligt klapprande klackar och bruna träpärlor runt halsen. Det var varmt och fuktigt. Det härligt blåa linnet var inte svalkande nog och jeansen klibbade i det konstiga eftermiddagsvädret. Jag lämnade in min klänning från Beyond Retro på tvättning och paret bakom disken var nyfikna på plagget och trodde precis som jag att den var från femtiotalet. Varje veck i den plisserade kjolen ska hon stryka innan den är färdig. Sen bestämde jag mig för att fortsätta promenaden längs Klarälven tillbaka till sjukhuset som jag hade lämnat några timmar tidigare för en välbehövlig helgvila.

Cykeln stod kvar där sedan onsdagen när det gungat alldeles för mycket i huvudet för att våga välja den framför skjuts hem, för andra gången den här veckan. Nu tog jag den tillbaka mot stan på stadiga ben. Tänkte på att jag inte skrivit så mycket på ett tag. Tänkte att det blir så ibland. Oftast när dagarna och hjärnan fylls till bredden med annat. Med återvändande efterlängtad riddare från långtbortistan till exempel. Med finfina möhippeplaner, förverkligande och återseende av vänner från längesen. Med akuta operationer som gör jobbet intressant och roligt, följt av av konstiga fysiologiska fenomen med högt blodtryck och narkossköterskan själv i obehagligt fokus. Och därtill en snabbvisit söderöver för ett trettiårskalas alldeles för många månader senare än planerat, men ändock tillslut som vi faktiskt lovat.

Sådant tänkte jag på när jag sen åt fredagens "special treat" från Carli choklad. Italiensk glass ska man äta så mycket man bara kan. Världen blir lite vackrare då. Tur nog kan man få det norr om Gardasjön också och idag valde jag choklad och blodapelsinsorbet. Som en Pop-74 i överdådig lyxförpackning. Och jag tänkte att jag ska skriva lite igen. För liksom italiensk glass ger skrivandet livet en extra dimension. Och varför nöja sig med vanlig vanlijglass i plastbytta när man själv ar manusförfattare till sitt eget?