De golfklubbor jag hållt i tidigare har hört till kategorin mini. På en minigolfbana alltså. När Torsby bjöd på strålande sol efter den regniga bilturen genom Fryksdalen föreslogs det att vi skulle åka till rangen och slå lite. Lite skeptisk var jag nog eftersom golfklubbor i den familj jag kommer ifrån snarare orsakat besök på sjukstuga (om än bara ett enda) än långa bollar i fina bågar över gröna gräsmattor. Inte avsiktligt förstås, men ändå. Och här nu med familjen som avverkat betydligt fler hål än de i prästosten på frukostbordet. Men det var kul faktiskt, uppfylld av inspirerande "göra nåt jag inte gjort förut anda" testade jag nian, drivern och puttern i rask takt och när jag väl hittat den rätta swingen var det svårt att sluta. Bara bolltillgången begränsade min framfart när uppmuntrande tillrop fastställde att jag nog hade talang och de små vita tillslut landade närmare 125-metersmarkeringen. Solen stod lågt över banan där på lördagkvällen och aktiviteten dolde det kyliga i luften efter ett tag. Det var en riktigt fin uppladdning inför den välsmakande avrundningen av dagen som landade i magen lite senare på middagsbordet.