När jag skulle bli avlöst för lunch idag rapporterade jag lite uppgivet att det hittills gått lite upp och ner med patientens blodtryck och andningsfrekvens och att det var svårt att hitta en balans. "Det är det som är anestesi" fick jag till svar och de orden följde med mig och matlådan med pinfärsk mandelpotatis från Matrosgränd, rökt lax och pepparrotsyoghurt ut i solen. Så sant, så sant.

Det senaste året har jag insett att anestesi förvisso grundas i medicinsk och farmakologisk kunskap men utövandet är egentligen inte något annat än en ren konstform, baserad på erfarenhet och fingertoppskänsla. Strävan efter balans är utgångspunkten, men vägarna dit är lika många som det finns patienter och anestesisjuksköterskor. Så många gånger som jag blivit frustrerad över att inte få ett rakt svar vad som gäller eller över att få olika svar beroende på vem jag frågar. Så många gånger som jag undrat hur sjutton jag ska veta vilken väg jag själv ska välja. "Det är det som är anestesi". Kanske insåg jag idag att det är just så det är och att det är det som gör att det är så roligt. Att samla på sig erfarenhet för att kunna hitta en egen känsla och en väg till balans.