Så tokigt att gå runt och klaga på att det inte finns någon skog att till fots kunna ta sin tillflykt och så finns den där alldeles nära inpå knuten. Visserligen är den inte stor och den ramas in av industriområden, betong och graffiti, men däremellan är det annat än asfalt under sulorna och det luktar löv, mossa och fridfullhet. Igår var det M, jag och miniM. Vagnen trotsade stenar och branta backar och den lilla sov ända tills varm choklad i blåa koppar ramade in den fina stunden.

Idag, när det inte längre gick att motstå solens varma strålar som reflekterades i lönnlöven genom fönstret, precis i samma färg som min sjal, så bar benen återigen mot den nya upptäckten med kameran på axeln.

Där går jag på en gata med härliga höstträdgårdar och hör plötsligt en späd liten röst från tjejen som glatt ropar hej där hon sitter utanför huset i de välanvända trädgårdsmöblerna. Hon lyser upp sin mammas ansikte liksom mitt med sin spontanitet. Och leendet fastnar kvar. För när dagen varit seg och disciplinen låg så är en solig promenad och ett hej det enda som behövs för att vända allt tillbaka igen. Det och nybakad äppelkaka.